Affective Inquiry

Teoretisk Bakgrund för Affective Inquiry

Affective Inquiry bygger på en rad tvärvetenskapliga forskningsfält som hjärnforskning – speciellt interpersonell neurobiologi och neuroaffektiv forskning – emotionsforskning samt evolutionär psykologi. Affective Inquiry visar hur vi med utgångspunkt i en förståelse av människans affektiva system kan upplösa den konflikt eller den besvärliga situation vi är i, genom att återskapa känslomässig kontakt med och uttrycka tillbakahållna emotionella responsprocesser.

Den centrala utgångspunkten i Affective Inquiry är att människans emotionella system spelar en avgörande roll i förhållande till hur vi upplever våra liv. Några av neurovetenskapens och emotionsforskningens ledande forskare konstaterar också att det är i störningen av det emotionella systemet vi hittar orsaken till, och möjligheten att avhjälpa, de flesta psykologiska och relationella problem och konflikter. Från dagliga, mindre svårigheter och konflikter till mer omfattande psykiska obalanser som stress, utbrändhet, ångest och svårare personlighetsstörningar.

Den emotionella störningen skapas när vi tidigt i livet lär att vissa emotionella (livs-) uttryck inte är accepterade. Dessa kommer därför att hållas tillbaka när de autonomt aktiveras senare i livet. För att kunna lösa upp den emotionella störningen behöver vi igen lära att uttrycka och acceptera de tillbakahållna emotionella responsaktiveringarna. De integreras härigenom i personligheten och ökar vår responsflexibilitet. Vi behöver inte hålla oss själva tillbaka längre utan får nu möjlighet att stå för oss själva och det vi känner. Den problematiska situationen är upplöst och vi kan uppleva flow i livet igen.

Emotioner och känslor

Det är skillnad mellan känslor och emotioner. Emotioner är kroppsliga, autonoma livsprocesser som vi inte har någon medveten kontroll över – exempelvis ilskan som automatiskt uttrycks när våra fysiska gränser kränks, eller glädjen när vi återser en kär gammal vän. Känslor är upplevelsen av emotionerna; vi känner de emotionella processerna i kroppen.

Våra emotioner är en del av det emotionella systemet, som i sin tur är en del av det kroppsliga homeostatiska systemet. Emotionella aktiveringar är kroppsliga responser som förbereder kroppen på och får oss till att fysisk röra på oss i förhållande till en stimulus i vardagen. Det kan vara i situationer där vi upplever oss hotade eller för att stärka relationella/sociala band. Vi blir till exempel automatiskt arga, och märker hur kroppen spänns som förberedelse till handling, om någon går över våra fysiska eller psykiska gränser. Eller hur vi på samma sätt utan att tänka gråter, och böjer oss lätt framöver, när någon som stått oss nära har gått bort. Emotionerna aktiveras automatiskt utan att vi är medvetna om det, i förhållande till medfödda och i ett evolutionärt perspektiv lämpliga stimuli och inlärda generaliseringar av dessa. Det är en automatik som säkrar snabbhet i en eventuellt livshotande situation. Men denna automatik är också den moderna människan utmaning, då vi inte kan kontrollera dess aktivering när den är oönskad, bara hålla dess fysiska uttryck tillbaka. Konsekvensen av att hålla dess uttryck tillbaka är dock att det skapar en störning av det emotionella och känslomässiga systemet. Det uppstår känslor av obehag och skapar de konflikter och besvärliga situationer vi upplever i livet.

De grundläggande emotionerna

Människans grundläggande emotioner (känslor) är i vårt perspektiv rädsla, ilska, sorg, glädje och kärlek. Alla andra emotionella uttryck utgår från dessa fem grundemotioner, de är variationer av lägre eller högre intensitet eller en sammanblandning av flera av dem. Därutöver ser vi emotionsliknande processer i form av andra affektiva responser, som sexualitet och smärta, och så kallade komplexa sociala emotionerna som är resultat av de grundläggande emotionerna och vår förmåga av att kunna påverka det emotionella uttrycket, som skam och skuld. Här följer en kort redogörelse för de grundläggande emotionerna:

Rädsla

Den emotionella aktiveringen rädsla förekommer huvudsakligen i två olika typer av situationer. Den ena är när vi möter en reellt hotande fysisk situation, och den andra när rädslan aktiveras i förhållande till andra, egna emotionella aktiveringar. Rädsla är en överlevnadsrespons som aktiveras när vår fysiska säkerhet och välbefinnande hotas. Rädsla sätter vår fysiska organism i alarmberedskap så vi kan undvika eller försvara oss mot ett eventuellt hot. När rädslan är aktiverad leder den till ett annat responsuttryck eller så upplöses den. Om vi upptäcker att faran är över eller att det inte var någon fara från första början så försvinner den av sig själv. Om det däremot visar sig att vi behöver fly eller kämpa mot det som hotar så utvecklas rädslan till den lämpligaste responsen.

Den rädsla som aktiveras utan att vi är i en direkt hotande fysisk situation använder sig av samma kroppsliga sympatiska aktivering av nervsystemet och det endokrina systemet, men har ett annat fokus. Denna rädsla aktiveras för att försvara personlighetens överlevnad och stabilitet. Den är ett försvar mot våra egna affektiva och emotionella aktiveringar som vi – ofta i barndomen – har lärt oss hotar personligheten. Ett exempel är när vi upplever att en annan person kränker våra gränser genom att till exempel bli högröstad. Vi blir inte rädda för den andra personen, utan för den emotionella responsen som situationen väcker. Det kan vara för att vi tidigare har lärt oss att vi inte får visa ilska när en viktig omsorgsperson går över våra gränser. Den gången kunde det kanske resultera i en ännu våldsammare gränskränkning, vilket gör att den egna ilskan nu kommer att upplevas som ett hot.

Ilska

Ilska aktiveras för att försvara oss. Det är en emotionell respons som uttrycks när våra fysiska eller psykiska gränser överträds. De fysiska gränserna överträds när någon skadar eller hotar att skada den fysiska kroppen. De psykiska gränserna överträds då någon pressar oss, manipulerar med oss eller på andra sätt försöker påtvinga oss sin vilja, mot vår vilja. I båda dessa situationer använder den mänskliga organismen sig av vredesresponsen för att återskapa den gräns som har blivit, eller håller på att bli, kränkt. Ilskan kan också aktiveras om vi upplever ett hot om en eventuell kränkning av våra gränser.

Sorg

Sorgens funktion är att uttrycka och upplösa smärtan som orsakas av en relationell separation. Vi är sociala varelser som lever, utvecklas och trivs i positiva sociala band till våra närmaste. När dessa band bryts, till exempel vid skilsmässa, dödsfall eller annan separation, kommer det att uppstå en naturlig emotionell smärta i organismen. Sett i ett evolutionärt perspektiv har sorgens smärta uppgiften att hålla ihop den sociala gruppen. Den är ett incitament till att stanna kvar i gemenskapen med andra, då detta har ett överlevnadsvärde. Genom att gråta upplöses därefter smärtans sympatiska aktiveringen, vi kommer i balans igen och personligheten stabiliseras.

Glädje

Glädjen får oss att känna lätthet, liv och tillfredställelse. Det är en emotion som upplevs som positiv, den får oss att slappna av och stärker bandet till dem vi är tillsammans med. Glädjen fungerar som ett socialt klister. Vi attraheras av glada och leende människor och vi vill helst arbeta tillsammans med personer som vi har roligt med. Arbetet blir också lättare om det ger oss glädje. Vi uttrycker glädje genom att le, vilket visar att vi är öppna och ofarliga i relationen till andra människor. Det är en kroppslig inbjudan till kontakt. Med leendet och dess kroppsspråk säger vi ”jag är inget hot, jag vill gärna ha kontakt med dig”.

Kärlek

Kärlek hör inte vanligtvis till de emotioner tidigare emotionsforskare har definierat som universella, vilket är märkligt med tanke på dess process och den enorma påverkan den har på våra liv. Kärlek har också många av de funktioner och kvaliteter som utmärker de andra emotionerna. Kärleken är också en viktig, om inte den viktigaste, ingrediens i en positiv livsupplevelse. När vi känner oss älskade eller älskar andra upplevs livet som meningsfullt och positivt. Samtidigt som det motsatta, att vi inte känner oss älskade eller upplever kärlek till andra, framkallar upplevelser av alienation och stress. Kärleksresponsen med dess förenande kvalitet upplöser i sig själv konflikter och främjar acceptansen av oss själv och andra. Den är för många den mest essentiella och meningsfulla processen i livet. Utifrån det vi vet om den, dess kvaliteter och dynamik, kan vi därför kalla kärleken för ”emotionernas drottning”, den mest utvecklade emotionen.

Vi upplever kärlek i många olika områden i livet. Vi ser kärleken mellan barn och föräldrar, mellan syskon, i parförhållandet och mellan vänner, den romantiska kärleken, kärlek till djur, andlig kärlek och självkärlek. I alla dessa typer av kärlek kan vi se kärlekens gemensamma drag, dess gemensamma biologiska aktivering, samt att kärleken förbinder och ger oss en upplevelse av att ingå i ett sammanhang. I kärleken upplever vi inte längre att vi är ensamma och isolerade, utan att vi är tillsammans och del av något större, en gemenskap.

En annan viktig dimension av kärleksresponsen är självkärleken, kärleken till och acceptansen av den vi är. Skillnaden mellan självkärlek och de andra formerna av kärlek är dess fokus. Där de andra formerna av kärlek riktas mot ett yttre objekt är självkärleken riktad mot oss själva. Det är en kärleksrespons mot mig själv, som inte kan jämföras med att vara egoistisk eller självförhärligande. Självkärleken är ett resultat av att vi accepterar oss själva precis som vi är, med allt vi kan och alla fel och brister vi har. Det är en kärleksfull självacceptans, som har den positiva relationella effekten att vi blir mer accepterande, öppna och mottagliga för omvärlden och de relationer vi ingår i. Med den naturliga självkärleken ger vi oss själva den bekräftelse vi annars söker hos andra, vårt beroende av dem upphör och vi kan vara dem vi är.

Integrationsprocessen

Redan tidigt i livet lär vi oss vilka emotionella och affektiva uttryck som inte accepteras av den nära omgivningen. Konsekvensen är att dessa uttryck kommer till att hållas tillbaka när de aktiveras, vilket stör vårt naturliga förhållningssätt gentemot omgivningen. Vi begränsas i vår interaktion med omvärlden och det blir grogrund för inre/yttre konflikter och psykiska besvär. När vi senare i livet skapar kontakt till dem, tillåter oss att känna och uttrycka emotionerna, accepteras de och blir en del av vårt naturliga sätt att vara på. De integreras i personligheten och ger oss en ökad beteendeflexibilitet, dvs. ökade handlingsmöjligheter och frihet i relation till omvärlden. Vi kan nu förhålla oss till tidigare svåra situationer med vår naturliga respons på dem, utan att hålla något tillbaka. När vi till exempel har lärt att det är okej att uttrycka den ilska vi känner, behöver vi inte längre att känna frustration och irritation på våra närmaste då vi upplever att de går över våra gränser, då vi kan sätta den nödvändiga gränsen i situationen,

Denna process där vi tar kontakt med, känner, uttrycker och accepterar tidigare oaccepterade emotionella responser (känslor) kallas för integrationsprocessen. Denna process ser i Affective Inquiry ut på följande sätt:

• Vi medvetandegörs om den känsla vi har i nuet. Om fokus hålls på den i samtalen leder det till en emotionell känsla, om vi är villiga och kognitivt öppna för det.
• Den emotionella känslans laddning kommer därefter naturligt att intensifieras, känslan växer i intensitet och blir tydligare tills laddningsnivån når en punkt där emotionen uttrycks.
• Därefter avtar den emotionella laddningen och den emotionella känslan upplöses. Vi upplever igen bara en generell känsla som kommer från kroppens livsunderhållande homeostatiska processer, av en organism i flow.

Integrationsprocessen är samtidigt den mänskliga organismens naturliga autonoma strävan efter homeostatisk balans. Denna process ville automatiskt avsluta aktiverade känslor som inte uttryckts om vårt försvar inte omedvetet och muskulärt höll det tillbaka. Detta betyder å andra sidan att när vi medvetandegörs hur vi omedvetet håller känslan tillbaka från att uttryckas får möjligheten att upplösa försvaret och tillåta ett uttryck. Vi behöver inte aktivt uttrycka känslan, när vi medvetandegörs hur vi håller den tillbaka, så får den möjlighet att uttryckas av sig själv.

Somatiskt fokus i integrationsprocessen

Den emotionella responsen är en kroppslig process där emotionerna aktiveras för att understödja kroppsligt uttryck och rörelse. Vid en störning av denna process avbryts det emotionella uttrycket och det hålls tillbaka muskulärt. Med ett somatiskt fokus på den emotionella integrationsprocessen medvetandegör vi det kroppsliga försvaret och intervenerar direkt i förhållande till det. Därigenom kan det muskulära försvaret upplösas och kontakt med den icke accepterade emotionen etableras. Vi kan med denna metod, utan att behöva tänka en enda tanke, stödja fullföljandet av den avbrutna och tillbakahållna emotionella rörelsen och få direkt kontakt med och uttrycka den emotionella process vi försvarar oss mot.

Personlig utveckling

Personlig utveckling eller terapeutiskt helande betyder i detta sammanhang att vända blicken mot oss själva och upptäcka att och hur vi stoppar livsprocessen i form av tillbakahållna känslor. Utveckling och helande är inte något som ska uppnås, något mål vi ska kämpa för att nå, eller att vi ska bli någon annan än den vi är. Det handlar i stället om att vända tillbaka till nuet och möta livet där vi är, att bemöta och uttrycka det vi känner. När vi på detta sätt tar oss själva på allvar får vi en möjlighet att avsluta alla de livsdraman som gamla oavslutade emotionella processer skapar i livet. Livets komplexitet försvinner och ersätts med enkelhet när vårt beteende blir en förlängning av den vi är.

Läs mera om Affective Inquirys bakgrundsteori i boken Känslan av liv – om känslornas funktion, dynamik och helande kraft.